För ett antal år sedan då jag klev på som rektor på en högstadieskola blev jag hänvisad till mitt nya kontor. Jag passerade elevernas korridor med alla elevskåp till en dörr med kodlås och skylten rektorsexpedition. Efter att koden var inslagen kom jag in i ett rum som ledde vidare till en annan dörr med ett likadant kodlås. Efter att också den koden var inslagen kom jag in i mitt nya kontor. Ett stort kontor med mahognymöbler, stort skrivbord, fina stolar och massor med pärmar. Jag tror att det var där och då jag slutade att gilla pärmar. Jag hade ett kort samtal med skolchefen för kommunen och sedan lämnades jag ensam. Det var så tyst.

Den förmiddagen satt jag i mitt mahognykontor för att komma igång med arbetet men allt jag kunde tänka på var tystnaden. Vart var skolan? Vart var eleverna? Mahognymöblerna, dubbla kodlås och alla pärmar fick mig att känna det som att jag satt fast i dåtiden. Vem vill jobba här, bakom lås och bom, på 2000-talet, undrade jag? Svaret var enkelt, den förra rektorn ville det – hen som slutat två dagar tidigare. Jag la arbetet åt sidan och sökte upp vaktmästaren för att byta rum. Jag fick ett förrådsrum i nära anslutning till rektorsexpeditionen med en igenbommad men okodad dörr som vätte ut mellan elevernas plåtskåp. Det här rummet blir perfekt, tänkte jag. Det var också ett stort och fint rum men skillnaden var den direkta kontakten med elever. Härifrån kunde jag lätt knyta värdefulla relationer.

Jag blev varnad; du kommer inte att få arbetsro, eleverna kommer att störa dig i ditt arbete. Ni förstår säkert att det inte blev så. Jag kunde dagligen höra hur eleverna hyschade varandra: sssch, skrik inte, Jessica jobbar ju. Det tog inte många dagar förrän eleverna kom in till mig för att be om hjälp inför fysikprovet eller bara ta en fika. Jag spelade pingis så ofta jag kunde och det var lika naturligt att gå till mig som till skolsyster och be om en kondom (ja det hände faktiskt titt som tätt).

Jag tänker att detta är en av flera skillnader från rektorsrollen förr i tiden och rektorn i en ny tid. Rektorn förr satt bakom låsta dörrar och hade bara kontakt med de elever och familjer hen tillrättavisade vid bus och regelöverträdelser. Idag, som rektor, vill jag ha en helt annan relation till elever och familjer. Jag är rektor för att jag älskar barn och ungdomar samt utmaningen att tillhandahålla god utbildning. Visst, ekonomi, analyser och planer hör också till mina intresseområden. Det är lätt att drunkna i budget, bemanningsfrågor, timplan och elevhälsovård men hemligheten är att hitta de små stunderna där man får möjlighet att skapa goda relationer med eleverna.

Nu jobbar jag som rektor på en helt annan skola. Men oavsett skola så nyttjar jag mina egna intresseområden för att skapa goda relationer. Jag gillar all typ av sport och sedan älskar jag skoj och bus. Att ta en paus för en pingismatch, ”döden” i basket eller en omgång king, ger mig energi samtidigt som jag skapar relation med eleverna. Att prata om vardagliga ting, busa i en lek, ”dabba” eller ”flossa” skapar en grogrund för förståelse mellan oss – elev och rektor. Jag planerar så att jag kan äta lunch med en grupp elever någon gång per vecka. Det jag med säkerhet vet är att mat och lugn skapar kemi för det goda samtalet. Ni kan inte ana hur mycket jag får reda på om varje elev vid våra lunchstunder. Att bara sätta sig ute på skolgården när det är rast eller erbjuda en lunchpromenad gör gott för alla. En av mina favoriter är nog att samtala samtidigt som en elev flätar mitt hår, det är bland det bästa jag vet. Det finns massor med frisörer och frisörskor på en skolgård, det kan jag lova.  Att ta sig tid att lära sig elevens husdjurs namn eller staden där sommarstället ligger ger dig en grund i samtalet som kan leda vidare till andra härliga och viktiga samtalsområden.

Allt jag nu har nämnt är stunder som gör gott för mig samtidigt som det bygger värdefulla relationer mellan rektor och elev. Det bygger också min relation till den enskilde läraren – att känna lärarens mentors- eller ämneselever skapar ömsesidigt förtroende och respekt. För mig skulle det vara ett stort misslyckande om en enda elev inte vet vem jag är, vad jag gör och ha vetskapen om att man är välkommen att komma till mig med vilken fråga som helst. Det vore inte godkänt i min rektors-checklista.

En annan del i relationsbyggandet, som kräver mer struktur och organisation än en lunchpromenad och vetskap om kaninens namn, är att skapa inflytande och delaktighet för varje elev så som skollagen föreskriver. Men det får bli ett helt eget blogginlägg 🙂

//Jessica Grandin, rektor Backeboskolan